1/10/2016

Ett par syskon


Var så goda, en absolut akkurat representation av mig och mina syskon, förevigad vintern 2014.

Min bror fyller år idag och min syster om tre veckor, jag tre veckor efter det och mamma tre veckor efter det, det är bara pappa som ligger utanför 3 veckors-klubben. Det är läge att tillägna några fina ord åt dessa två favoritpersoner. Mina syskon är nämligen mina bästa vänner, vilket delvis känns som en klyscha men samtidigt inte som en självklarhet. Jag är extremt tacksam över att vi är så nära, och kära!

Vi är väldigt lika på de flesta vis, men extremt olika på resterande vis. Vi vill alla framåt fort, blir snabbt rastlösa och nöjer oss sällan. Vi är sociala och drivna men ganska dåliga på att vara stolta över det vi gör och åstadkommer. Vi jobbar i helt olika branscher men hanterar folk, tid och utmaningar på precis samma sätt. Vi är hellre ensamma än andra till lags och har lätt för att klippa band, ingen av oss umgås med personer för att vara artig eller för att det hör till. Vi är ödmjuka men envisa och erkänner sällan att vi har fel... om det innebär att pappa har rätt.

Den resterande procentandelen är vi väldigt olika. Mina syskon är bättre än mig på att släppa motgångar, jag och min bror är bättre på att läsa in omgivning och omständigheter än min syster, jag och min syster är mer strukturerade än min bror. Det blir en bra kompott likhet och olikhet när vi smälls ihop.

Vi är varken rädda för att vara högljutt osams eller högljutt sams. Om en diskussion inte går att lösa på annat vis kan en alltid slåss i soffan om saken, vilket var en fin strategi tills min bror bestämde sig för att bli vuxen och två meter lång, fast jag vägrar erkänna underläget alltså. När jag var i tonåren kommenterade en kompis som åt middag hos oss att vi var så himla högljudda, som om vi var osams jämt. Jag förklarade att så inte var fallet, vi är helt enkelt väldigt tydliga med vad vi vill och varför, att vi slänger argument på varandra betyder absolut inte att vi är osams. Det blir stundvis eldigt men på så vis går vi aldrig runt och surar i tystnad i flera dagar heller. Framför allt är vi är ofta överens om att vara oöverens, det är vi kanske bäst i världen på faktiskt.

Lika mycket som vi drar varandra till vansinne tycker vi om varandra. Jag skrattar aldrig så mycket som när jag umgås med min familj. Det är en sann lyx att få se dessa två eftersom jag bor så väldigt långt ifrån dem nuförtiden. Jag stampar in och väcker min bror varje gång jag får chansen, oftast får jag ett morr till svar och möjligen ett Försvinn. Sen spelar har elgitarr för mig och kramar in blåmärken på mina armar. Min syster bor jag hos i perioder, vi handlar bakelser och ser på samma tv-serier, alla ur kategorin Strunt. Jag snyltar oförskämt på hennes eminenta matlagning, batatsoppan är min favorit, eller egentligen fudgen förstås.

Hur som haver, jag ville bara säga att jag är tacksam för att vi har det såhär och hoppas att vi ska trivas ihop resten av livet också. Ett kollektivt grattis åt dessa två alltså, samt en bonuskram åt min bror som firar i uniform på brigaden med någon slags lepo/asento/taakse poistu-kombination i -25 ovarma grader. Dubbelt upp av tårta nästa år istället! ♡

/ H.

Share:

Inga kommentarer

Skicka en kommentar

© heidi mari | All rights reserved.
Blog Design Handcrafted by pipdig