1/25/2016

Självporträttet


Ett outtalat mål, eller mer av en konstant tanke, är att jag ska fotografera fler självporträtt. För att... varför inte?! Jag är extra motiverad efter att ha läst texten om selfien som jag länkade till här om sistens, så många smarta insikter.

Först och främst tycker jag att det är det både roligt och viktigt med bilbevis av alla sorter, särskilt bilder på platser och personer arkiverar jag noggrant. En bild från idag är kanske inte så viktig imorgon, nästa vecka eller om två år, men om tio kan den plötsligt vara ovärderlig av en rad orsaker. Jag ÖNSKAR att det fanns fler bilder på bl.a. mina föräldrar från när de var tonåringar, unga vuxna... vuxna! De har inte fastnat på bild särskilt ofta, vilket är ganska trist för mig som ändå är intresserad av att samla på gamla bilder och särskilt porträtt. Kameran var inte en vanlig och viktig pryl i mina föräldrars vardag, men det är den i min och därför är jag extra mån om att spara ner det mesta på bild, bland annat genom självporträtt. Kanske kan någon vara intresserad av att se mitt ansikte om 100 år, vad vet jag.

Fotograferandet av självporträtt är en spännande kreativ syssla och i allra högsta grad en konstform. Upprepade gånger har jag läst om hur självporträtt anses vara missvisande och därför något dåligt, detta p.g.a. att bilderna vinklas på ett estetiskt eller intresseväckande vis, ofta till förmån för personen på bilden. Samtidigt tänker jag att det måste finnas uttryck som endast kommer fram i ett självporträtt, uttryck som inte går att få fram i en porträttbild där en annan person är involverats i processen. Självporträtt tas ju ofta under kontrollerade former, vilket jag tycker är en del av det intressanta – om du får välja, hur framställer du dig själv? Borde inte återgivningen på sätt och vis bli mer ärlig och avslöjande om det inte finns någon annan person mellan dig och bilden? Fast det alltså ofta påstås vara precis tvärtom? Varför anses den utomstående personens tolkning och återgivning av dig vara mer verklig och äkta och än din egen tolkning och återgivning av dig själv? Och framför allt, var står det att ett självporträtt måste spegla något verkligt och äkta egentligen? Vad ÄR verkligt och äkta?! Ja, jag kan trassla in mig i hundra oavslutade tankar.

Hur som haver, jag storgillar personer som vågar bjuda på sig själva i bildform, på alla sätt, på alla vis. Det känns som att jag får bättre förståelse för resonemang, tankar och åsikter när det finns ett ansikte att koppla till innehållet. Ett ansikte är ju så avslöjande, läskigt avslöjande. Själv funderar jag dock ofta på om jag ska bemöda mig (läs: våga och vilja) lägga upp bilder på mig själv precis av denna orsak, det känns litet väl avslöjande, och ytligt, och jag kämpar med att komma ifrån den känslan. Jag har bestämt mig för att fotografera självporträtt oftare ändå, både för att spara och dela, kanske blir jag på så vis också litet mer bekväm med att se mig själv på internet. Det känns ju nämligen litet gammalt och grått att vara internetskygg år 2016, faktiskt. Välkommen att delta i egoåret!

/ H.

Ps. Läste i orddefinitionen att även texter kan anses vara självporträtt. Att allt du skapar är en spegling av dig själv, alltså ett porträtt av dig själv skapat själv, ett självporträtt. Givetvis.

Share:

Inga kommentarer

Skicka en kommentar

© heidi mari | All rights reserved.
Blog Design Handcrafted by pipdig