12/06/2016

99 år


Grattis Finland på din 99e födelsedag! Du är ung, god och vacker. 




Denna dag är till för extra doser tacksamhet och eftertanke för dåtiden tycker jag. Så mycket i livet 2016 handlar om att rusa framåt, låtom oss därför ägna åtminstone denna dag varje år åt att titta bakåt. Du som följt mig ett tag vet nog att jag brukar skriva en liten ramsa om detta ämne varje självständighetsdag, dåtiden är viktig för mig och just idag känns det extra passande att lyfta den litet extra. 
I största allmänhet är väldigt rädd för att glömma det som jag fått lära mig om livet förr i tiden, försöker spara ner mycket av det jag hör, ser och läser. Det känns värdefullt. Om vi ska utgå från självständigheten som exempel så är det dessutom inte alls längesen, 99 år är ingenting, en livstid med råge. Jag vill veta så mycket som möjligt om just detta och allt annat från förut. Jag tänker också att kunskap och intresse för dåtiden är en förutsättning för att saker och ting ska bli bättre idag, att vi lär oss om och av det som varit är ju grunden till det mesta, ingen nyhet. 
Denna dag tänker jag på väldigt många olika saker på väldigt olika vis också. 
I det stora hela tänker på människor – modiga människor, rädda människor, utsatta människor, kämpande människor, ensamma människor, positiva människor, drivna människor och allt däremellan. Jag tänker på människor i och utanför Finland, jag tänker på människor nu och då. Jag tänker på de förutsättningar och möjligheter jag fått och hur mitt liv väldigt enkelt hade kunnat vara något helt annat, vet ej vad men möjligen mycket svårare. 
På nära håll tänker på vissa ansikten, t.ex. dessa tre ovan från det mycket yngre fortsättningskriget. Jag tänker på Aulis i mitten som stupande tjugoett år ung 1 mars 1940 i Karelen. Jag tänker på Aarne till höger som försvann efter vad som sägs ha varit ett erbjudande om vodka och spionageuppdrag från ryssen, men något gick fel. Jag undrar om han dog samma år som han tillfångatogs vid 26 års ålder eller om han levde mycket längre än så? Jag undrar hur han dog, om det gick snabbt eller långsamt och om han var rädd, trött, förbryllad och vad han tänkte på just då? Kanske tänkte han ingenting. Och jag undrar var han ligger idag. Jag tänker också på Arvo, till vänster, min farfars far som var den enda av dessa bröder som kom hem och således är orsaken till att jag finns överhuvudtaget. 
Mitt liv hade mycket enkelt kunnat vara exakt ingenting om livslotten fördelats annorlunda. 
Viktigt att förstå. 
Tre saker jag gör idag: 
1. Läser och tipsar om denna text som jag också länkade ifjol. Den handlar om Osman Abdrahim och Boris Rubanovitsch som deltog i fortsättningskriget. De verkar vara två ypperligt trevliga gamla män med många kloka ord i kappsäcken. 
2. Ringer någon som kan berätta om livet förr i tiden. Jag pratade nyss min farmor för att gotta ner mig i sanna berättelser om allt som varit. Det är min absoluta skyldighet att vara intresserad och fråga faktiskt. Det var lika sannerligen lika spännande och upplysande som alltid, mitt släktträd artar sig.  
3. Lyssnar på den vackraste sången om Finland, Finlandia. Den får mig alltidalltid att fälla en tår p.g.a. urvacker från början till slut. När duktiga Jarkko Ahola gjorde en version på denna nyss blev den möjligen ännu mer stark och vacker.  
/ H. 

SparaSpara
SparaSpara
Share:

Inga kommentarer

Skicka en kommentar

© heidi mari | All rights reserved.
Blog Design Handcrafted by pipdig