Att vakna i oktober

Åtta veckor senare.

Klev in i det maniska någon halvmulen dag i augusti. Klev ut nyss, kanske igår. Obs på kanske.

Har knappt märkt av hösten. Har väl bara inte sett den. Här ute på landet är den ändå oundviklig – inbäddad i all varma färger som finnas kan.

Galenskapen höll i sig längre än väntat i år, kanske var den också snäppet galnare än tänkt. Så orimligt mycket att få gjort, för få timmar på dygnet, inte nog med ork.

Och så svepte sorgen över alltihop då min farbror gick bort plötsligt.

Detta i kompott...
Extra skör och fundersam. Inte alls stark och tålig.

Döden har inte varit såhär nära mig sen jag var femton och vinkade av mormor. Har funderat mycket på sådant som jag inte trodde att jag skulle fundera på, märkligt smått men också jättestort. Hoppas ändå att jag på något sätt brytt mig mindre om det oviktiga och mer om det viktiga.

Om en vecka åker jag till Berlin. Där ska jag försöka lämna av mig den här tunga hösten och återvända till november och något nytt, mer samlat och sansat, kanske något enklare också.

/ H.