32


I söndags fyllde jag år. 32.

Det var en grå söndag med storm stor nog att täcka dagstidningens första sida. Kanske någon eller något hörde att jag älskar storm och gav mig väder enligt preferens, helt enkelt. Bakade persikopaj, fick tulpaner och gick på promenad. Stegade förstås så långt in på havet som möjligt. Inte en människa i sikte och blöt inpå skinnet. Njutet.

31 var året då jag kände rastlösheten krypa på. Jag har inte befunnit mig i samma vardag mer än tre år åt gången sen jag var 19 och flyttade hemifrån. Om jag inte bytt stad har jag i alla fall bytt skola eller jobb, så i tretton år har jag serverat mig själv nya intryck då och då. Det är inte så att jag avsiktligt strävar efter förändring för stora förändringar mår jag egentligen ganska dåligt av. Lusten att uppleva och prova på nytt har dock alltid vunnit över förväntansångesten.

Som sig bör har det alltså efter tre år i samma stad börjat klia litet i bröstkorgen. Inte på så sätt att jag nödvändigtvis skulle vilja flytta härifrån men känner mig olidligt sugen på något nytt. Kanske en ny hobby, ett nytt hem eller något slags projekt. Jag borde förstås lära mig att bara vara istället för att hela tiden lyfta blicken i jakt på annat men just nu är det ändå det jag gör.

32 blir säkerligen fortsättning på rastlöshetens era. Samtidigt är jag väldigt pirrig vad gäller jobbvardagen som ju faktiskt är väldigt ny. Eftersom jag nästan alltid haft företag vid sidan av andra jobb och i perioder heltid är det ändå inte riktigt en injektion som släcker törsten, tyvärr. Jag ska försöka ägna mycket av mitt trettioandra levnadsår åt att förpacka 9–5 grejen så att den känns nog tydlig och spännande.

Mitt trettioförsta år var lärorikt. Landar fortfarande i nya insikter. Föreställning är bl.a. något jag funderat mycket på i dagarna. Har alltid tänkt att jag inte har så mycket föreställningar om hur livet ska bli. Försöker ta några år åt gången och vara öppen för allt men också redo för det mesta. Insåg dock nyligen att jag visst haft föreställningar och att jag på något sätt behövt sörja allt jag trodde att jag ville och plötsligt märkte att jag inte ville alls. Det för en framåt förstås men bjuder verkligen på identiteskris på vägen.

Muntert slut på inlägg om födelsedag va. Nänå. Tillfreds med allt som blev och allt som komma skall. Absolut.

År trettiotvå ska jag försöka lista ut vartåt jag är påväg och snickra ihop den här vardagen till något som känns lagom gemytligt. Det är väl uppgift nog för 365 dagar.

H.

Kommentarer