05.06.20



Låt mig nu smälla upp denna tämligen poänglösa men sköna bild även på denna plats. Tagen klockan 06.10 första måndagen i juni då jag strövade längs skogskanterna på mina föräldrars gård. Avbröt en harjakt (räven, räven!) och blev nästan överkörd av två hjortar. Den här tiden på dygnet är verkligen otrolig, åtminstone sommartid. Jag har befunnit mig utomhus tidiga morgontimmar ett flertal gånger i maj då jag haft ett fotoprojekt i görningen. Reflekterar förstås över att jag ofta borde gå upp denna tid, åtminstone under sommarhalvåret, i samma veva fullt medveten om att det aldrig kommer att hända.

Har befunnit mig ute på landet nästan lika mycket som i stan på senaste. Den här tiden på året känns lägenheten alltid så begränsande. Är ju mer av plötsligt ströva planlöst i skogen-människa än gå på långpromenad-människa. Vill liksom inte planera mine inne- och utevistelser utan gillar att flanera litet fritt däremellan. Sidospår ;-)

Det känns fel att vika in här nu och prata om soluppgången utan att ta ställning till tumultet i världen. Eller kanske är det endast och bara tumultet vi borde prata om. Ibland kommer jag liksom av mig när det gäller det här med att ta ställning utåt. Känner att det är otroligt självklart var jag står, att det hela tiden pratas, lyssnas och lärs i min omgivning. Ibland är det både obekvämt och otrevligt. Ändå har jag ju varit en del av detta vedervärdiga system och visst får man en ångestklump i bröstkorgen när allt plötsligt blottas. En smärtsam påminnelse om att även jag kan mycket bättre, såklart.

Har också funderat mycket på det här med att dela sina åsikter på sociala medier och att det på något sätt nu känns som det enda rätta kvittot på att man engagerat sig? Kanske är det så. Kanske sociala medier är 'allt' 2020. Samtidigt vill jag gärna ge utrymme åt dem som som borde höras. Det var väl trots allt vår (vitas) oförmåga att ge plats och lyssna som ledde oss hit.

Ja inte vet jag. Hur gör man rätt?

Linnea är som vanligt strålande bra på att klä även mina tankar i ord. Läs gärna hennes inlägg Lokal Skam. Hon tar även upp det här med svarta rutor som blivit litet av en het potatis. Delade även själv en sådan i mina flöden. I min värld var det aldrig tal om att hålla tyst utan att tysta det icke viktiga och för en stund lägga sig själv åt sidan, en solidaritetssymbol. Förstår givetvis att den bör efterföljas av en livslång rad konkreta åtgärder.

Försöker nu ägna mig åt att lägga till ett nytt lager av insikt men också skapa en lista på sådant jag bör fördjupa mig i. Vad ska jag ägna mig åt i sommar? Vilka böcker ska jag läsa? Vilka dokumentärer ska jag se? Vilka diskussioner bör jag ha? Idag, imorgon, framöver.

Ge också 51 sekunder av din dag åt klippet 'An Artist's Duty' med Nina Simone (dokumentären om henne på Netflix är förövrigt strålande). Något med dessa ord som rotade sig riktigt djupt. Jag vill verkligen få in mer värde och vikt i min vardag, mitt yrkesliv, det jag skapar och ger ifrån mig.

H.

Kommentarer